— Åh, i kväll är jag ledig redan klockan sju, svarade hon, och fortsatte sedan med nedslagen min, men jag har måst lofva monsieur Charles att få göra mig sällskap.
Jag blef emellertid endast delvis besviken, ty jag hade väntat mig något dylikt.
— Härligt väder i dag, fortsatte »la petite», det skulle vara trefligt att få en liten promenad.
— När träffas vi? frågade jag.
— Om ni hämtar mig half nio, så — — Och var punktlig, smålog hon och gick med en nick sin väg.
På slaget half nio infann jag mig i Jeannettes bostad, och fann henne redan färdig, fick mitt välförtjänta beröm för punktlighet och promenerade i »Franskans» sällskap nedåt staden. Kvällen gick hastigt. Ett kort varietébesök, »icecreamsoda» i en grekisk fruktaffär, och när mörkret sänkt sig öfver staden gingo vi ut i Central Park och beundrade månskenet, som silade ned genom trädkronorna. I den omgifningen fördes samtalet snart in på rätta vägen, blickarne ur de, nu fuktiga, bruna ögonen gjorde verkan och — — alltnog, jag kunde snart konstatera, att jag, trots konkurrensen, prickat ut de andra aspiranterna till den lilla Jeannettes oskuldsfulla hjärta.
— Men håll tyst med det så länge! voro hennes afskedsord den kvällen, och jag följde dem noggrannt. Icke ens porträttet och hårlocken, som lågo omsorgsfullt inlagda i min plånboks säkraste fack, fingo profaneras af obehöriga blickar.
En vecka förgick. En vecka af lycka och svärmeri, af enstaka, förtjusande tête-à-têter och med oerhörd risk snattade blixtkyssar i restaurationslokalen. Sedan hände något!
En kväll sutto vi samlade uppe på rummen vid Chicago avenue, pratande vid vår aftongrogg. Samtalet rörde sig om vårt arbete, och jag småsvor öfver min temporära brist på idéer, då Willy talade och sade:
— Jag behöfver aldrig lida brist på idéer — numera. Jag tar bara fram det här, så blir jag genast inspirerad. Han drog fram ett fotografi ur fickan och kastade en oändligt öm blick på det.