Ett stilla kallgrin gick genom rummet, och jag frågade:
— Une femme, n’est-ce pas?
— Det är rätt, svarade Willy. Håll du dig till franskan, det gör jag.
En förfärlig misstanke vaknade i mitt inre och den besannades ögonblickligen, när Willy vände på kortet och de sammetsbruna ögonen mötte min häpna blick. Jag kände ett stygn tvärs genom hjärtat, och den nyborna, dittills som evig ansedda kärleken, slocknade som en gnista i oceanen. Den ersattes dock till fullo af nöjet att se Willys stolta leende frysa till is, när jag ur min plånboks säkraste fack plockade fram ett likadant fotografi plus en hårlock.
Det blef dödstyst i rummet, och spänningen, när äfven Charley började trefva i sin innerficka, var minst sagt förfärlig. Riktigt, äfven han hade ett foto med tillhörande hårlock. Sedan tog Johnny vid, så Freddie, och under graflik tystnad producerade man efter man hvar sitt bevis på att lilla Jeannette var född i Paris, och förstod att dela sin kärlek rättvist. När alla kort och lockar lågo på bordet, tog vårt sinne för humor ut sin rätt, och vi förenade oss i en förlösande skrattsalfva.
Medan Freddie hvisslade »Quand l’amour meurt», arbetade Willys hjärna, och när konsertgifvaren tystnat, och väntade på bifallsstormen, slog han näfven i bordet så att glasen hoppade, begärde »silentium» och höll följande tal:
— Mina herrar! Tillåt mig säga tusan dj-r! Jag anser nämligen att omständigheterna påkalla något sådant. Vi, ett halft dussin kosmopoliter och erfarna karlar, ha blifvit lurade af en sjuttonårig fransk flickunge. Vi skämmas dock icke däröfver, ty därtill ha vi ingen orsak, icke heller gräma vi oss, ty det är alltid en »experience». Dock böra vi inlägga en kraftig protest mot denna unga dams tillvägagångssätt. Vi gå som vanligt till restauranten i kväll. Vi uppföra oss som vanligt mot flickan, prata och skämta med henne som vi bruka, men när vi gå, lämnar hvar och en af oss det porträtt och den hårlock han fått, under tallriken. Än mer! Vi fortsätta att besöka restauranten som förut, uppföra oss som om ingenting händt, och alludera aldrig på det timade. Detta är det enda sättet att draga oss ur spelet med heder. Gå ni med på det? Jag anser frågan med enhälligt »ja» besvarad. I alla fall böra vi erkänna, att det var fördömt bra gjort af henne. Franskans skål!
Sedan skålen druckits i botten, tillade han tankfullt:
— Jag antar, att alla förlofningarna få anses uppslagna nu.
I sluten trupp tågade vi till restauranten, och slogo oss ned vid vårt vanliga bord. Madame själf betjänade oss, och hon såg mycket nervös ut.