— Ah, messieurs! sade hon, c’est horrible. Jeannette har rest, sprungit sin väg, rymt.
— Rymt?! kom det från oss i en förvånad kör.
— Oui! Rymt! Med er vän monsieur Andersson, som alltid brukade besöka henne om morgnarna, långt innan herrarna intogo sin frukost.
En flugas surrande mot fönstret var allt som hördes under några ögonblick. Så bröt Charley tystnaden:
— Det är rätt åt henne! sade han, och vi instämde med ett andäktigt: »Amen!»
Endast Willy instämde icke.
— Stackars tusan! sade han.
Men om han menade Jeannette eller Andersson har jag aldrig fått riktigt klart för mig.
