Charleys sista kärlek.
När jag en eftermiddag kom in i mitt rum, fann jag Charley där före mig. Han satt i min bekvämaste hvilstol, med fötterna på mitt bästa bord, drickande min whisky och rökande en af de havana puros, som jag, i ett tillfälligt moment af välstånd, lagt mig till med. Han tog inte den allra ringaste notis om mitt högljudt uttalade missnöje, utan slog helt lugnt upp en ny whisky, exproprierade en ny cigarr och satt sedan tyst, med beslöjad blick stirrande ut i fjärran.
För mig, som kände Charley, var det inte svårt att förstå, att något var å färde, därför slängde jag mig i ett soffhörn, de nedre extremiteterna öfver en stolkarm, lagade till en grogg och frågade:
— Well, hur är det fatt?
Intet svar.
Charleys blick stirrade lika drömmande bort mot ett aflägset fjärran, i detta fall husväggen midt emot. Jag började bli orolig.
— Är du sjuk, Charley, eller hvad tusan är det med dig? Skall jag skicka efter läkare?
Charley steg upp, fäste på mig en på samma gång drömmande och föraktfull blick, gjorde stora gesten och sade med af känsla vibrerande stämma:
— Nej, jag är inte sjuk. Jag är kär!