Jag blef genast betydligt lugnad, ty denna åkomma var icke ovanlig hos Charley, och hade alltid hittills visat sig vara af ofarlig och hastigt öfvergående natur.
— Jaså, inte annat! sade jag därför utan synnerlig öfverraskning. Hvad är det för en den här gången?
Charley blef passionerad.
— Den enda, den sista, den första jag verkligen älskat med hela mitt unga hjärtas heta glöd. Den fagraste, den renaste, den skäraste varelse jorden frambrakt. En ros, en — en — —
— En ängel, föreslog jag.
— Drag åt helsicke! En — en — — jag kan icke likna henne vid något, ty hon är oförliknelig.
— När jag tänker noga efter, vill jag påminna mig, att jag vid ett eller annat föregående tillfälle hört dig nämna om ett fruntimmer med samma signalement, tillät jag mig att anmärka.
— Jag har aldrig förr älskat någon så, svarade Charley häftigt.
— Än Maggie då? frågade jag. Henne sa du precis detsamma om för en tid sedan, och Adelaide och Muriel och Winnie och — —
— Tig människa! När känslans förtärande glöd flammar i mitt bröst, så bör väl jag själf vara den, som bäst förstår att bedöma dess intensitet.