— Well, som du vill. Men säg mig då, hvad heter änglabarnet? Det tycker jag, att du i alla fall kan tala om för mig, jag lofvar att jag inte skall gå och slå dig ur brädet.
— Försök! sade Charley och såg hånfull ut, tog ett par elastiska steg tvärs öfver rummet, spände vador och bröstade sig, tydligen för att ge mig tillfälle att beundra hans kraftiga figur.
— Men namnet? Det var det jag frågade om.
Charley såg litet snopen ut.
— Vet inte! svarade han. Såg henne på gatan. Men hon är i alla fall den allra — —
— Ja, ja, jag vet det! Det är totalt onödigt att du talar om hvad hon är, jag har hört detsamma så många gånger förut, att jag kan det lika flytande, som ett konfirmationsbarn hemma kan långkatekesen. Låt mig nu bara höra hur det gick till.
— Ja, om du anser dig vara i stånd att tiga fem minuter i sträck utan att allvarligare fara för lifvet uppstår, så skall jag tala om det hela. I middags efter repetitionen på operan promenerade jag ett slag i sta’n. Jag gick och drömde som vanligt, hvarken hörde eller såg, förrän jag vid en gatukorsning höll på att bli förlossad från denna jämmerdal af en motorkupé, som kom svängande om hörnet. Uppriktigt sagt blef jag inte alls tilltalad af att på detta numera icke ovanliga sätt placeras med ena foten i krematoriet, och ämnade just i väl valda ordalag påpeka detta faktum för chauffören, när ett förskräckt flickansikte stacks ut genom vagnsfönstret och med en röst, klar och melodisk som en klockton, frågade om någon olycka händt. Jag förklarade naturligtvis genast, att ingen fara var å färde, fick en nick och en blick, och bort for auton, lämnande mig kvar på gatan — kär. Ty, ser du, det var en flicka, hvars like inte ens mina vackra bruna ögon någonsin skådat. Hår af guld — —
— Visst ja! Guldgula lockar, som fladdra för den smekande, ljumma vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna användas till att drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer etcetera. Den vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.
Charley blef vild.
— Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld, rent guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du inte tala så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande, violetta. Hennes mun! Finskuren, smal. Hennes panna! — —