— Som, sa’ jag, som hon ser bra ut, och af samma orsak är hon naturligtvis dum.
Det var för mycket för Charley. Han flög upp, som om han plötsligt upptäckt, att han satt på en fysiskt ovanligt väl utvecklad igelkott, och började vispa ur sig en massa protester, öfverdrifna beskrifningar öfver de förutnämnda, själfulla ögonen och förklenande uttryck om mina förståndsgåfvor, släktingar, gångkläder m. m.
Omsider lugnade han sig dock, sedan jag i ett obevakat ögonblick förlorat själfbehärskningen och lofvat att bjuda honom på en bättre supé vid något tillfälle i en oviss framtid. Sedan började jag igen.
— Som varande ung, är tösen naturligtvis romantisk, och som varande detta, kan hon möjligen finna något tilldragande hos dig.
Charley ville här säga något vackert, men hejdade sig, tydligen med tanke på supén.
— En skådespelare — —
— Operasångare, om jag får be, rättade Charley.
— Nåväl! En operasångare, om än aldrig så liten, slår alltid till en början an på mycket unga flickor, så att det är ju inte uteslutet, att hon skulle gå på Operan ett par kvällar för att se på dig — höra dig är, som du vet, inte något nöje — men det komme hon snart att tröttna på. Och om du sökte närma dig henne, så komme säkert farsan att hyra en neger för att slå dig fördärfvad, ty jag antar att han hvarken är ung eller romantisk eller så enfaldig att till och med du skulle kunna föra honom bakom ljuset. En karl, som förtjänat millioner här, är allt för slug och skarpsinnig för att inte genast märka sådant. Och för öfrigt! En tös, som heter Gwendoline.
— Gwendoline?! Hvem tusan har sagt, att hon heter så? frågade Charley förundrad.
— Om hennes pappa är fläskpackare, så faller den saken af sig själf. Har du någonsin hört talas om en fläskpackartös, som inte heter Gwendoline?