— Den här heter i alla fall inte så, svarade Charley med värdighet, det syns på henne, att hon heter Rose eller Lily eller Myrtle eller Violet eller — —
— — något annat vegetabiliskt namn, ifyllde jag.
— Blomsternamn, min herre! Och för öfrigt älskar jag henne hvad hon än heter, ja, till och med om hon heter Gwendoline, och om hennes pappa så vore fläskförgiftare, bomullstjuf och hveteskojare på en gång, så vore hon densamma för mig ändå. För öfrigt kan endast en verkligt nobel karl ha en sådan dotter.
— Och ingen annan än en karl af fläskpackarkvalitet ha råd att hålla sig med motorkupé här i sta’n.
Detta obestridliga faktum kunde Charley icke förneka, och han tycktes vara ett rof för ganska stridiga känslor när vi gingo ut för att afäta den utlofvade supén, som han insisterade på att genast få.
Efter detta var Charley försvunnen i det allra närmaste en hel vecka, men så en vacker dag kom han störtande upp till mig med en fart, som utan tvifvel ställde den mycket omtalade motorkupén totalt i skuggan.
— Eureka! skrek han i dörren, så att pendeln på vägguret tvärstannade i häpenheten.
— Hvad har du funnit? frågade jag intresserad, i förhoppning att den upphittade artikeln icke skulle sakna ett visst marknadsvärde.
— Tösens namn! svarade Charley med uppriktig glädje präglad i sina manliga drag.
— Hvilken tös?