— Den, som jag talade med dig om i förra veckan naturligtvis!
— Kors, är du fortfarande intresserad i den? Och har inte hunnit längre än till namnet! På så pass lång tid borde du ha hunnit med både det smärtsamma afskedet och en ny flamma.
— Nej du! Jag har redan sagt dig, att det här är allvar, och då går det minsann inte så fort. Tillsvidare har jag inte hunnit längre än till namnet, men det räcker det så länge.
— Nå, hur har du lyckats göra denna storartade upptäckt?
— Jo, det är ett arbete, som både Sherlock Holmes och Nick Carter kunde vara stolta öfver. Ser du, jag gick i sta’n och dref som vanligt, då jag fick se den där auton igen. Den kom nedåt State street med den högsta fart som trafiken och automobilstadgan tillåter, men dock icke fortare än att jag hann se numret. Hvad tror du jag gjorde nu? Om du hade varit i mina kläder, så hade du naturligtvis varit lika litet hjälpt med det. Men jag gick till polisen och tittade i automobilregistret, och följden blef att jag nu vet, att automobilen n:r B. 617 tillhör finansiären och hvetespekulatören Josuah E. Snider, i firman Snider, Motts & C:o, och boende vid Michigan avenue.
— Hveteskojare alltså! inföll jag.
Men Charley ville inte höra talas om den saken.
— Äfven bland storfinansmännen kan man finna ädla tänkesätt, sade han tvärsäkert, men utan tvifvel mot bättre vetande.
— Nå men förnamnet då? Har du fått tag i det än?
— Nej, inte än, svarade Charley. Men det är ju bara en tidsfråga. Jag skall göra en expedition upp till Michigan avenue och intervjua tjänstefolket. Det finns väl alltid någon piga, som man kan tjusa till, och han strök med välbehag sina i det närmaste osynliga mustascher.