Jag uttalade naturligtvis oförbehållsamt mitt tvifvel om Charleys förmåga i detta fall, men yttrandet lämnades utan ringaste afseende.
I öfver tre veckor var Charley nu absolut osynlig. Willy hade visserligen sett honom i sällskap med »något slags fruntimmer» en eftermiddag och Freddie hade mött honom i en blomsterbutik där han beställde en tiodollarsbukett skära rosor. På Freddies fråga om hvem som skulle ha dem, svarade Charley endast med ett stolt leende. Därför är det inte att undra på, att de vildaste rykten kommo i omlopp om honom, och att vi alla började lefva inskränkt och lägga af kapital för att kunna lösa ut frackarna i händelse vi skulle bli bjudna på ett fashionablare bröllop.
Men en dag, när hela laget var församladt hos mig, anlände helt oförmodadt Charley. Det var något på samma gång snopet och triumferande öfver honom, och i det stora hela såg han nöjd ut. Han steg in helt lugnt, som om han varit där hvarenda dag, slog sig ned i en stol och tände en cigarett, utan att säga ett ord.
— Välkommen igen, Charley! sade jag.
— Välkommen själf, svarade Charley. Det är för öfrigt ingenting att tala om, fastän jag kan förstå att det är roligt för dig att någon gång träffa en gentleman.
— På de senaste tre veckorna har jag inte träffat annat, men nu så — —
— Det är bra! Vi ska inte tala om den saken. Det var inte det jag kom hit för, utan för att se hur ni ha det, boys. Det har naturligtvis inte varit något trefligt medan jag varit borta.
— Du har väl haft så mycket trefligare då, antar jag, inflikade Willy.
— Tja, kan inte klaga, svarade Charley nonchalant. Men jag kan förstå att ni vilja höra, hur det gick med tösen, och om jag får någon verkligt välsmakande läskedryck — jag ser en flaska Pickwick Rye whisky, där i hörnet — så skulle jag möjligen låta er få höra historien.