Främlingen läppjade på sin drink. Inte en muskel rördes i hans ansikte.
— Nå, frågade han.
— Hvad? sa’ bartendern förvånad.
— Är det allt?
— Ja visst. Räcker det inte?
Främlingen smålog lugnt och öfverlägset.
— Nere i Kansas, i min hemtrakt, händer det också ibland att det blåser litet. Förr var det skog och berg där, men en dag kom det en cyklon och tog hela rasket med sig, så att nu är det prärie. Dit kom det en gång en gröngöling från Indiana, och byggde sig ett hus. Så en vacker natt hände det, att det kom en cyklon, inte af värsta sorten, men så där lagom, som vi ä’ vana vid att ha en gång i veckan eller så. Well, på morgonkröken, när indianabon kom ut för att ta sina ägor i betraktande, fick han till sin stora förvåning se, att huset fortfarande var lika omåladt, som innan han första gången satte sin färgborste mot dess vägg. En lång stund funderade han öfver hvart färgen tagit vägen, men till sist blef det klart för honom. Den hade blåst bort.
— Men, frågade bartendern knipslugt. Hur få ni själfva färgen att sitta på edra hus?
— Vi? svarade främlingen. Hur vi få färgen att sitta på våra hus? Vi spika fast den, naturligtvis.