Med ett uttryck af uppriktig beundran i blicken frågade bartendern, om han icke fick bjuda på en ny drink.
Jakt.
Att jaga är, som bekant, en ganska nobel sport. Dessutom är den ovanligt välgörande för fysiken. Därför idkar och älskar jag den passionerat. När jag får ströfva omkring i skog och mark med ett muskedunder under armen i väntan på att en bättre söndagsmiddag skall störta fram ur någon buske eller flyga upp ur något träd, så anser jag mig ha funnit min lyckas fullhet. Och jag njuter.
Jag minns dock en gång, då min njutning inte var alltför intensiv. Vänta, så skall ni få höra.
Det hände i Harristown. Min vän Billy Williams och jag hade tröttnat på att larfva på den brännheta sanden mellan »skyskraporna» och andas »stadsluften». Följaktligen beslöto vi oss för att taga ett par da’rs »holiday» och jaga präriehöns eller hvad som hälst ute i naturen. Stekt präriehöns är dessutom icke obetydligt mera välsmakande än de nästan oförstörbara fläskkotletterna, som frun på vårt matställe med rörande trohet serverade hvarenda dag. Alltså gingo vi hem och packade det allra nödvändigaste, d. v. s. tolf flaskor öl, en butelj whisky och en anjovisburk, i en kappsäck och gåfvo oss af med första tåg.
Williams uppgaf sig känna till ett ställe några mil från staden, där man knappast kunde komma fram för matnyttiga högdjur, hvars högsta önskan vore att få komma på bordet.
Dit foro vi naturligtvis. När vi kommit till ort och ställe erinrade Williams sig, att vi hade ett par mil att gå från järnvägsstationen innan vi kommo till de sälla jaktmarkerna. Det kan hända, att jag fällde ett eller annat yttrande, som knappast skulle varit lämpligt på en söndagsskol-pic-nic, men som jag af naturen är en sedesam yngling, kan jag knappast anse det troligt.