Vägen till jaktplatsen var som sagt bra lång, men antagligen för att godtgöra detta var den så mycket smalare. Dessutom var den så gyttjig, att vi voro tvungna att gå i gåsmarsch. Williams gick främst, med bössan på axeln. Han var tydligen i mycket godt humör, ty han svängde med bössan så att mynningen beskref stora cirklar bakom honom, en sak som icke häller bidrog att återställa mitt själslugn. Jag traskade alltså tyst och snäll bakom, och försökte känna mig så obetydlig som möjligt. Dessutom var jag på god väg att bli troende. Man blir sådan då man går inför döden.
Ändtligen kommo vi fram till ort och ställe och sedan vi intagit ett lätt mål af anjovis och Milwaukeebier, började jakten. Vi gingo fram jämsides och med en fyrtio stegs afstånd mellan oss. Högdjuren voro emellertid omärkbara. De hade förmodligen äfven tagit sig en »holiday» och rest till Harristown.
Plötsligt sprang en hare upp. Jag ska be få påpeka att jag är en ovanligt säker skytt.
Pang! Skottet gick. Haren gick däremot inte. Han sprang. Genom något himmelens under hade jag, jag skjutit bom.
Haren luffade emellertid åt Williams håll. Jag väntade att få höra skottet. Och vänta fick jag.
Ty Williams sköt inte.
Jag sade något fult, och fortsatte sedan. Om en stund flög en hök upp ur en tall. Ljudlöst seglade den bort under de tunga kronorna. Jag sände ett skott efter den, och stod sedan förlamad af förvåning. Ty höken fortsatte sin flykt helt obekymrad.
— Vänta din tusan! Williams tar dig nog, tänkte jag. Men den gången högg jag i sten.
Ty Williams sköt inte.
Denna gång tog det mig en ganska lång stund, innan jag i ord klädt mina tankar om Williams. Men när jag var färdig fortsattes jakten.