När George fick klart för sig, att Rosalinda kastat honom, blef han arg. Han hade visst inte trott sin gamla märr om en så lömsk och neslig handling. Han steg upp ur gräset och linkade fram mot Satan. Så elegant som förut var han visserligen inte, glasbiten hade han tappat ur ögat och hans fina ridkostym var smutsig och trasig.
Miss Jessie skrattade tills tårarna trillade nedför hennes kinder.
— Upp igen, George! ropade hon. Upp i sadeln igen!
Men George såg litet nogare på sin Rosalinda den här gången!
— Det där är inte Rosalinda, sade han. Det är ju en hingst.
Miss Jessie kände genast igen honom.
— Det är ju Satan, sade hon. Men upp i sadeln ändå, George, du är väl inte rädd?
De ha sina fördomar där ute på prärien. Att en gröngöling inte kan rida en halfvild broncho är en naturlig sak, men präriepojkarna fordra, att han skall våga bestiga den om och om igen, så länge han orkar röra sig. Den, som inte vågar det, får intet anseende där, karlar utan kurage ha de ingen användning för.
Detta visste George, och han svarade:
— Rädd! N-n-nej l-långt ifrån, men han var dödsblek och knäna skälfde. Han hade redan satt foten i stigbygeln då Satan lade öronen bakåt, och han tog ned den igen.