— Jag bryr mig inte om det, sade han så vårdslöst som möjligt.
Miss Jessie gaf honom en föraktfull blick och vände sig mot cowboyshopen med ögon som blixtrade af vrede.
— Hvem af er har ställt till det här? frågade hon skarpt.
Broncho-Bill visste, att det inte tjänade något till att neka, så han steg fram.
— Jaså, det är ni, Bill Rogers. Er hade jag minst af alla trott om något sådant. Följ med in!
Hon vände honom tvärt ryggen och gick in, och han gick efter, kännande sig som en af världens störste syndare. Men hon hade åtminstone inte sagt mister Rogers, och det var ju alltid en tröst.
När de kommit in talade hon om för Bill hvad för en värdelös människa han var, så att han nästan önskade, att han hade väntat, tills George i tidens fullbordan blifvit hängd. När hon så grälat på honom en halftimma utan att han sagt ett ord, frågade hon hvad han hade att säga till sitt försvar.
— Jo, miss Jessie, svarade han, jag tänkte ... jag trodde ... att ni ...! sedan stockade det sig i halsen så att han inte fick fram ett enda ord.
Men miss Jessie förstod nog hvad han ämnat säga, ty hon blef röd som en ros i ansiktet. Så såg hon på honom med ett egendomligt uttryck i ögonen och sade:
— Bill Rogers, ni är en idiot! Gå och kom aldrig mer inför mina ögon.