Präriepojkarna äro just inte blödiga af sig, men när hon sade de orden, blef det en dimma framför hans ögon, och han kunde inte se någonting. Men när han sträckte ut armarna för att trefva sig fram till dörren, fann han till sin förvåning miss Jessie i dem, och hon hviskade:
— Åh, du store, käre, käre dumbom!
Den nya påskkostymen.
Seaburg stod utanför en skräddeributik vid Nicollet avenue, försjunken i funderingar. Det var en härlig aprildag, solen stod högt på himlen, framkallande den sedvanliga vårgrönskan såväl i stadens parker som på Seaburgs rock.
Just denna senare omständighet var det, som kom Seaburg att fundera. Han önskade nämligen en ny kostym till påsk. Denna del af saken var ingenting att fundera öfver, men det krångliga var, att Seaburg disponerade en obehagligt ringa del af Förenta Staternas nationalförmögenhet. Hans kredit var ännu mera obetydlig. Han var nämligen väl känd där i sta’n.
Men en ny kostym måste han ha till påsk. Hvarje amerikan med den allra minsta gnista själfaktning måste ha en ny kostym hvarje påsk. Seaburg var inte pretentiös, han kunde nog ha nöjt sig med sin gamla kostym, om den bara varit något så när snygg. Men fy tusan! Alla sömmarna höllo på med vårsprickningen, knapparna vajade på långa, smala trådar för de ljumma vindarna, och byxfransarna började strax nedom knät. No, damn it! Det var inte någon lämplig utstyrsel för en fri amerikansk gentleman. Därför var Seaburg på språng efter en bra och billig skräddare. Framför allt billig. Och sådana växa minsann inte på träd i Minneapolis.
Här tycktes han emellertid ha funnit hvad han sökte. På skylten stod nämligen med stora guldbokstäfver: