— Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att tala om den saken en annan gång.
Men Jack hade nu sin fisk i nätet, och var inte sen att börja hala in.
— Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte resonnera om. Jag har ju ert löfte.
Nu glömde Dobbs sin försiktighet.
— Mitt — hvad — — skrek han.
— Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två torsdagar i en vecka.
Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig, så skingrades detta tvifvel nu.
— Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en torsdag. Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp att lugna den »vansinnige».
Jack smålog.