En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick han se sin privatsekreterare stå lutad mot relingen.
— God morgon, Cannon, sade J. J. Dobbs.
— God morgon, sir, svarade Jack. Hur mår ni i dag?
Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte privatsekreteraren med orubbligt lugn:
— Nå, mr Dobbs! Jag får alltså er dotter nu!
Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan, om en förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen och hans häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs igen, kände inga gränser.
— Hva — Hvad menar ni? lyckades han ändtligen stamma fram.
— Just hvad jag säger, sir. Jag får naturligtvis er dotter nu!
Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en djup medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men ansåg sig dock icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför lofvade honom sin dotter. Som han emellertid hört, att det vore säkrast att inte säga emot vansinniga, utan söka taga dem med lämpor, sade han: