Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om utgången af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt. Sina göromål skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att beundra den resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat honom. Lugn och behärskad observerade han kursernas fluktuationer och utförde sitt öfriga arbete utan ringaste spår af nervositet. Men när ingen anade det, träffade han sin Mary ute i staden, och tillsammans spunno de en intrig med trådar så spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde upptäcka det nät, som så småningom spändes kring honom.
På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började visa sig i Central Park, hade Dobbs för länge sedan glömt »Cannons lilla dumhet» och allt hvad därtill hörde.
Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa, som var mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne själf, att hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika, skulle göra en resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran. Naturligtvis i sällskap med någon lämplig person. Men unga Mary, som visste hvad hon ville, nekade absolut att resa, så vida inte »den lämpliga personen» vore hennes egen, kära pappa. Kära pappa protesterade. Han kunde inte komma ifrån affärerna o. s. v. men det hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta sig själfva, det brydde hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på kontoret hela vintern behöfde ombyte och förströelse, och utan honom reste hon inte, se så!
Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och frågade så sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.
Jacks svar var rakt på sak.
— Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel. Simmons, förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under tiden, och kan telegrafera till er efter råd och upplysningar när så behöfs. Men för att ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga mig med för att sköta det, så att ni endast behöfver befatta er med det viktigaste. Resplan och andra arrangemang, bör ni äfven anförtro åt mig, så att ni får så fullkomlig ro som möjligt.
Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som gud vill det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de gåfvo sig af, skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far, som förde ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och Hongkong. Brefvet träffade kaptenen i San Francisco, och svaret som kom efter fjorton dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.
Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon uppgjorda planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och Indien, och befann sig efter omkring tre månader i Yokohama. Därifrån afreste man med ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det kanske var en händelse, att man kom att resa med Mongolia, kanske också att Jack beräknat det när han uppgjorde resplanen. Alltnog, när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns son, blef han mycket glad, men sedan han blifvit presenterad för Dobbs måste han skynda in i sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af skrattkramp.
Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag plöjde fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten. Passagerarna latade sig i sina däckstolar, och om kvällarna promenerade Jack och Mary på promenaddäcket, betraktande mareldens tusentals gnistrande juveler i ångarens skum, och hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de sista maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs, och på samma gång fånga sin lycka.
Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan hunnit ett godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona lifvet ombord erhöll en något lifligare prägel.