Sedan han skilts från sina kamrater, hade han följt efter fruntimret. Hon var emellertid långt före och gick fort, så att om hon inte då och då hade vinkat åt honom, hade han säkert inte brytt sig om att följa efter.
Hon ledde vägen nedåt flodstranden och gick gator, — så krokiga, att en orm skulle brutit nacken af sig, om han försökt följa krokarna — sade S. Under tiden kom Swanson allt närmare och närmare. Hon vek in i en gränd, och när Swanson hann fram stod hon där och väntade på honom.
Swanson gick fram till henne och upptäckte då till sin stora missräkning dels att hon var svart och dels att hon såg mera maskulin ut än han märkt på litet afstånd. Han fick emellertid icke länge reflektera öfver detta, ty med ett vigt språng kastade sig »damen» öfver honom och grep honom i strupen. Innan han hann sätta sig till motvärn, sprang en man fram ur skuggan af det närmaste huset. Swanson kände ett förfärligt slag öfver bakhufvudet, sedan mindes han ingenting mer. Han hade icke sett den, som slog honom, mera än ett ögonblick, men han kunde ta på sin ed, att han kände igen den lille falskspelaren.
När Swanson en stund senare, iklädd polislöjtnantens gamla kläder, gick därifrån, erkände han att han gjort ett misstag, då han slog falskspelaren, men han tackade på samma gång sin skapare för att han lämnat sina hundra dollars i Jim Anderssons säkra förvar.
En Chicagoman.
En vacker kväll stod jag och hängde vid disken i krogen »Stockholm» i den stora svenskstaden Minneapolis. Rundt omkring mig trängdes de törstiga och i mina öron ljödo alla Sveriges dialekter, från skåningens skorrande, till norrlänningens sjungande mål. Plötsligt kom Fred, bartendern, fram till mig och visade på en ung man, som stod vid andra ändan af baren, med ett tomt grogglas framför sig.
— Se på den där fördömde gröngölingen, sade han. Jag serverade honom en grogg för en stund sedan. Han välte i sig den i ett drag, och svor sedan på, att han aldrig druckit sämre whisky sedan han var på järnvägsbygge och fick den petroleumblandad. När jag svor på, att han fått Silver Pitcher Rye, det bästa i huset, — fast det var det, gudskelof, inte — så blef han uppkäftig, kallade mig giftblandare, och bad mig byta om vanor och bli bondfångare igen. Märk igen. Som bartender hade jag absolut inga förutsättningar sa’ han. Men han känner inte Fred Olson from Gothenburg, Sweden. Vänta en stund, så ska’ du få se hur jag »fixar» honom.