Förslaget tilltalade icke Swanson, och det var först sedan flera af hans kamrater enat sina röster med krögarens, som han kunde förmås att till denne öfverlämna hundra af de hundrafemtio dollars han hade på sig.
Sedan vidtog ett muntert lif. Det fanns inte en man i lokalen, som inte ansåg det som en bjudande plikt, att bjuda på ett glas »all round» och dricka Swansons skål, och fastän Jim Andersson också bjöd på ett par omgångar, så gjorde han goda affärer den kvällen. Han och hans bartenders voro de enda fullkomligt nyktra i saloonen när han omsider stängde.
När Swanson kom ut ur krogen ämnade han gå direkt till det logihus där han bodde. Men föresatser äro i allmänhet icke af hållbart material, och en halffull »lumberjacks» allra minst.
Vid närmaste hörn stod en kvinna. Lång, smärt och ståtlig var hon, så vidt Swanson kunde se i mörkret, och hans föresatser föllo genast.
Han hade hunnit ett tiotal steg åt kvinnans håll då hans kamrater fingo se hans afsikt. — Stopp, Swan! — Följ med oss, Swanson! — Ge henne tusan, old boy! — ropade de efter honom.
Swanson stannade obeslutsam, han ämnade redan vända, då kvinnan försvann bakom hörnet. Men innan hon försvann, såg Swanson tydligt, att hon vinkade åt honom. Det var mer än nog. Utan att bry sig om kamraternas rop, skyndade Swanson efter henne och försvann äfven han rundt hörnet.
Ett par timmar senare, just som morgonrodnadens första skimmer syntes i öster, hittade en irländsk poliskonstapel en storväxt, blond man liggande sanslös i en ruskig gränd i en illa känd del af staden, alldeles nere vid Missisippistranden. Han var klädd i endast underkläderna, och hade i hufvudet ett långt, djupt sår, tydligen tillfogadt genom ett kraftigt slag med ett tungt tillhygge.
Konstapeln telefonerade efter ambulans och lät föra mannen till polisstationen, där han efter lämplig behandling snart kvicknade vid, så att han kunde göra reda för sig.
Han uppgaf sig heta Swanson, timmerhuggare till yrket, och berättade sin historia.