Sjöhistorierna själfdogo emellertid då båten hunnit förbi Frihetsstatyn. Farbror John och Harry sutto och latade sig i sina däckstolar, medan Sam gick omkring, ifrigt sysselsatt med att glömma sin amerikanska dialekt, och hindra en af fartygets officerare i hans arbete.
Af denne fick Sam en värdefull upplysning. Vid ett tillfälle när man talade om sjösjuka, gjorde nämligen förstnämnde gentleman följande uttalande:
— Om en karl håller på att bli sjösjuk, och ert vänliga sinne tar öfverhanden, så att ni tycker, att ni borde hjälpa honom på trafven, så tala bara med honom om fett fläsk. Så jäklar — —
Sam begrundade de orden, och gömde dem i sitt hjärta.
När Sandy Hook passerats, började hafvet bli kullrigt. Inte mycket för all del, bara så där lagom stora ojämnheter här och hvar.
Farbror John hade ingen vidare aptit till middagen, utan föredrog att promenera på däck. Harry åt också föga. Han ansåg det inte nyttigt att äta mycket på sjön. Så att han gick snart nog ut till farbror John. Sam åt en bastant middag, sedan drack han kaffe och likör och afseglade slutligen för att inspektera sina reskamrater.
Han fann dem sittande på en bänk midskepps. De sågo inte så värst glada ut. En aristokratisk blekhet hade lägrat sig öfver deras drag. Sam slog sig ned, gjorde sig underrättad om deras hälsotillstånd, och begynte med några goda råd.
— Well, boys! Hvarför åt ni inte i middags? När man är på sjön skall man äta. Det värsta ni kan göra är att inte lägga in tillräckligt. Gå ned till stewarden och bed honom ge er en bit fläsk, fett, skinande fläsk. Det är det bästa som finns på villande haf.
Farbror John anlade ett lidande ansiktsuttryck, och äfven Harrys utseende blef ännu mindre fördelaktigt.