Sam fortsatte:
— Ha dom till att steka det lätt åt er, så att flottet dryper om det — — hvafanurå? Hvart skall du hän, John! Kors, hvad han fick brådt, du Harry!
Farbror John hade nämligen, med dödsfasa tecknad i ansiktet, försvunnit nedför salongstrappan.
— Men, som jag sa’. Bara lätt stekt, så att flottet dryper af det. Ännu bättre är ju att steka det själf, så att man får känna lukten af det också.
Kallsvetten pärlade på Harrys panna. Sam smålog.
— Ett annat bra sätt, är att binda ett snöre i fläskbiten och dra den upp och ned genom strupen, det liksom — —
Harry reste sig ostadigt, och stapplade utan ett ord ned i salongen.
Sam log bredt och förnöjdt. Så’na där landkrabbor tala om skeppsbrott och cykloner, och så gå åt skogen vid blotta tanken på en bit obefintligt fläsk.
Fy tusan! Han ville inte tänka på fläsket vidare. Det var så fördömt äckligt. Nej bättre sysselsätta sig med något annat. Och Sam tänkte på Europa, på allt trefligt han skulle få där, och hur roligt det skulle bli när han talade om för folk om farbror John och Harry och fläsket.
Se så, nu var fläsket där igen! Sam blef irriterad. Kunde han inte låta bli att tänka på det fördömda fläsket? Åjo! Och Sam tänkte på sin mäst älskade flickas blå ögon, och i sammanhang därmed på himmelens stjärnor, och dessutom, helt omotiveradt, på fett fläsk. Fett, skinande fläsk, som fräste och spluttrade och luktade flott. Han riktigt kände flottlukten kittla sina näsborrar. Brrr!