Sam blef himla ilsk. Den stora vreden var en försvinnande liten ilska jämförd med hans. Han gaf sig sjutton på, att han skulle glömma allt, som hade den minsta förbindelse med fläsk. Både farbror John — ja, missförstå mig inte — och allt annat. Och han tänkte på allt under himmelens fäste, negerbarn och fondpapper och smittkoppor och död och pina och — fett, sabligt fett fläsk.
Nu var det Sam, som kallsvettades. Han kände en blyhätta öfver hjässan och hade en förnimmelse af, att fartygets vågrörelser väckte ett gensvar i hans inre.
Då vardt Sam bedröfvad intill döden. Han reste sig, spottade, svor och vacklade ned i sin hytt för att lida sjösjukans kval.
Och tänka på fett fläsk.
Nykomlingen.
När nykomlingen anlände till Harristown, var han full som en alika och pank som en guldgräfvare. Men icke förty uppträdde han så ohöfligt, att han genast tillvann sig allas aktning och bevågenhet. I Harristown hade man nämligen sett betydligt fullare karlar nyktra till, och lika barskrapade bli boskapskungar, endast och allenast på den grund, att de i rikt mått ägde oblyghetens gudagåfva.
Det var inte ofta någon resande brukade anlända med det tåg, som på de mest oberäkneliga tider besökte Harristown, och därför var hela den lediga delen af stadens befolkning nere och mötte den man, som i samhället representerade turistströmmen.