Nykomlingen steg af tåget och gick med värdiga, ehuru något osäkra steg uppåt gatan, under afsjungande af en vacker sång, som handlade om »The girl I left in sunny Tennessee», följd på något afstånd af en lifligt intresserad befolkning. Fastän mannen aldrig varit sedd i staden förr, ställde han instinktivt färden direkt till Johnsons förfriskningsställe, och hopen följde villigt efter.
Där inne debuterade nykomlingen, och gjorde genast lycka.
Han steg nämligen fram till disken, satte ned kappsäcken, betraktade bartendern Jenkins, betraktade den församlade menigheten, stod så omkring tio sekunder med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet, och yttrade slutligen:
— Nå?
— !!??
— Hva’ ä’ ni för några afritade fårskallar?
Ett obehagligt mummel blef svaret, blickarna mörknade och en och annan näfve sökte sakta revolverfickan.
— Ni ha ju inte det ringaste begrepp om gästfrihetens enklaste bud vis à vis bemötandet af en törstig, pank och efterlyst främling.
Ett gladt sorl blef svaret, blickarna ljusnade och alla händer sökte byxfickorna där pängarna förvarades.