De erforderliga törstsläckarna kommo fram, och befolkningen, som tilltalats af främlingens obesvärade sätt, bjöd gärna. Nykomlingen lät utan svårighet förmå sig att dricka ett glas med hvar och en af de närvarande, och inom kort insågo pojkarna, att han var i behof af hvila. Man bar därför in honom i hotellet, hvars resanderum var jämförelsevis oupptaget, d. v. s. befolkat af endast fyra kreatursdrifvare.
Följande morgon var nykomlingen, trots allt, tidigt uppe och tog sig en morgonpromenad, dels för hälsans skull och dels i afsikt att skaffa mynt. Han träffade också snart en landtbo, med välmående, ehuru icke särdeles intelligent utseende, med andra ord, just en sådan person, som han sökte. Till denne sålde han en af sina revolvrar, under uppgift, att det var samma vapen, som Napoleon använde, när han sköt St. Helena. På grund af pjesens kuriositetsvärde erhöll han hela femton dollars för den, ehuru den såg ut som en vanlig, sexdollars Smith & Wesson.
Med denna summa på fickan, gick han till Johnsons, där han träffade en hel del af kamraterna från föregående kväll. Han bjöd naturligtvis genast på en »round», som han, till allmän förvåning, också betalade, och började sedan berätta för en intresserad åhörareskara:
— Well, boys! Jag kan nog förstå, att ni undra hur jag, som ju är en verkligt fin karl, råkat hamna i den här fördömda hålan, och med hänsyn till den gästfrihet, hvarmed jag blifvit mottagen, har jag beslutat att låta er få höra historien om den rad motgångar som drifvit mig, en framstående medborgare i den stora staden Chicago, hit ut i ödemarken.
För icke länge sedan innehade jag en framskjuten post i en af Chicagos största firmor, och ett af mina göromål var, att hvarje vecka aflöna firmans arbetare och kontorspersonal. Dessa aflöningar uppgingo till ett ganska stort belopp, och jag for alltid själf till banken för att hämta pängarna, ty åt någon annan vågade jag icke anförtro detta ansvarsfulla uppdrag. En dag, när jag skulle fara tillbaka till kontoret efter att i banken ha lyft aflöningsbeloppet, kom jag att i hastigheten stiga på fel spårvagn och befann mig inom kort vid järnvägsstationen. Här hoppade jag af, i afsikt att följa med nästa vagn tillbaka, och stod just och väntade på den, när jag fick se en bekant gå in i stationen. Som jag i detsamma erinrade mig, att jag hade något angeläget att säga honom, skyndade jag efter, men han hade försvunnit i trängseln. Det stod emellertid ett tåg färdigt att afgå, och i tro att han möjligen var ombord gick äfven jag på tåget för att söka honom i vagnarna. Min vanliga otur förnekade sig icke heller denna gång. Tåget satte sig i rörelse, och var i full gång innan jag hunnit fullt fatta hvad som händt. Till råga på olyckan var det ett expresståg, som icke stannade förrän i St. Paul. Jag hade således ingenting annat att göra, än att följa med till St. Paul, och än mer, jag måste naturligtvis betala biljetten. Några egna pängar hade jag för ögonblicket inte på mig, och var därför nödsakad att använda min principals.
Nu kunde jag naturligtvis icke resa tillbaka utan vidare. Hvad anledning hade min chef att tro min, jag medger det, ganska osannolika historia, om jag kom hem med brist i kassan? Antagligen skulle han skicka efter polis och låta sätta in mig för förskingring. Därför beslöt jag att stanna i St. Paul och arbeta ihop det felande beloppet, för att sedan återvända, lämna tillbaka pängarna och förklara saken. När intet fattades i summan skulle han säkert tro mig, och kunde i alla händelser icke skicka efter polis, då han ju ingenting förlorat.
Alltså stannade jag i St. Paul och sökte arbete, men sådant tycktes icke finnas att få. Många, långa dagar gick jag där i hopp att något skulle yppa sig, men förgäfves. Som jag dock inte ville fara illa, och ju ämnade ersätta hvad jag gjorde af med, bodde jag på Ryan hotell, och skulle haft det utmärkt bra, om icke sorgen öfver, att jag icke kunde återvända till Chicago, plågat mig så djupt.
En vacker dag lade jag märke till, att en ung man med breda axlar och skarpa ögon, ofta tycktes ha sina vägar åt samma håll som jag. Jag anade att han ville mig något, men min medfödda blyghet gjorde, att jag sökte undvika honom så mycket som möjligt. Men utan resultat. Slutligen såg jag från fönstret honom en dag gå in i hotellet, och som jag antog att han nu beslutat att tala med mig, skyndade jag nedför trappan medan han åkte upp med hissen, och skyndade till järnvägsstationen. Detta gjorde jag, mina herrar, endast på grund af min blyghet, trots det jag hade en aning om, att mannens ärende var just att erbjuda mig stadigvarande arbete.
Jag skyndade således till järnvägsstationen, och köpte biljett för de slantar jag hade kvar. De räckte precis hit. Därför kom jag hit, och därför var jag utan pängar när jag kom. Om inte en medresande gifvit mig litet whisky, så hade jag heller inte fått den allra minsta näring i kroppen på hela resan, och då vet jag inte hur det hade gått.
När främlingen slutat, uttryckte alla sin djupa medkänsla för den af olyckan hårdt pröfvade mannen och en insamling igångsattes genast, hvars resultat, tillsammans med de pängar han under dagens lopp vann på poker, gick upp till ett rätt betydande belopp.