För att i någon mån minska dessa utsikter läto emellertid Skallerorms-Bob och Fighting Fred på ett rätt genomskinligt sätt antyda, att den, som använde Tenderfoot Tom som målskjutningstafla, kunde beräkna att få åtnjuta en snabb och smärtfri hädanfärd.
Det fanns nog en del ofördelaktiga sidor hos Pat, men inte ens hans värste fiende kunde påstå, att han onödigtvis äfventyrade sin personliga säkerhet, och på grund af denna Pats fördom gick Tom skottfri. I stället började Pat fundera på något sätt att få Tom att resa tillbaka österut eller komma bort på annat sätt, som icke fordrade Pats personliga ingripande.
Om Minnie såg hur det stod till med pojkarna vet man inte, men plötsligt inträdde en förändring i hennes sätt mot dem.
Hon började nämligen allt mer visa, att Pat funnit nåd för hennes ögon, och allt efter som Pats aktier stego, visade hon Tom allt större kyla. Pat blef naturligtvis förtjust öfver den vändning sakerna tagit, och var i glädjen nära att förlåta Tom att han existerade, men lyckligtvis gick han inte till en sådan ytterlighet.
Tom å sin sida blef förvånad. Han kunde alls inte förstå anledningen till det hastiga omslaget, men efter en hel natts intensivt tänkande kom han till det resultat, att han varit för het, och att Minnie på detta sätt ville visa honom, att han borde hålla sig på afstånd.
Men Toms anlag lågo inte åt det hållet. Hans yankeeblod råkade i svallning, och den enda följden af Minnies kyla blef, att han uppvaktade henne desto trägnare.
Den triumferande irländaren, som trott att Tom skulle erkänna sig slagen och draga sig tillbaka, upptog denna ihärdighet som en personlig förolämpning, och hans gamla önskan att på ett eller annat sätt få bort Tom blef allt starkare.
Vid den tiden for högfärdsdjäfvulen i Jack Morrison, ranchens ägare, så att han gjorde en resa till Chicago. Där tog han alla stadens sevärdheter i grundligt betraktande, och som det hände sig, att kapplöpningar höllos just då, faller det af sig själf att han skulle besöka dem.
Det var oomtvistligt att Morrison var en god hästkännare, och sedan han tagit de anmälda hästarna i betraktande, gick han, tvärt emot sina vänners råd, och satsade en ansenlig summa på en unghäst, »Lady Bess», hvilken allmänt ansågs vara en »rank outsider».
Men tur och fackkunskap i förening hade kommit Morrison till hjälp vid gissningen, och »Lady Bess» passerade mållinjen nära ett helt hästhufvud före närmaste medtäflare, hvilket hade till följd att Morrison vann sin insats många gånger om.