Men Karl var obeveklig. Fröken Serafias behag uppskattades icke i någon nämnvärd mån af den i dylika saker litet kräsnare ungkarlen och hvad matlagningen angick anade han, att modershanden varit med när det gällt att tillaga de läckra anrättningarna.
Fröken Serafia förtröttades dock icke. Hon väntade endast att ett tillfälle skulle komma, för att gripa det i flykten och göra Karl till en lycklig make och fader. Det ena först och det andra sen.
Så nalkades nyåret, och Karl beredde sig att skicka kort till sina vänner och bekanta. En vacker aftonstund satt han hemma och plitade namn och adresser på ett sextiotal små kuverter, stoppade visitkort i dem och gick sedan ut.
När Karl gått, kom fröken Serafia in i hans rum och fick se alla kuverten, som lågo på hans skrifbord. Hon tog ut kortet ur ett af dem och betraktade med ömma blickar det kära namn som prydde det:
Karl Gustaf Adalbert Andersson
Så där såg det ut, och fröken Serafia undrade hur länge det skulle dröja, innan ordet »fru» framför detta namn skulle beteckna hennes person.
Plötsligt fick hon en genialisk idé. I jämt trettioåtta sekunder tvekade hon, sedan sprang hon in i sitt rum och plockade beslutsamt fram en ask visitkort på hvilka stod:
Serafia Person
Därefter satte hon sig inne i Karls rum, och stoppade ett af sina egna kort i hvart och ett af kuverten, tog sedan på sig hatt och kappa och gick till posten med hela härligheten, fastän det kostade henne öfver två kronor i porto.