När Karl kom hem, undrade han hvart korten tagit vägen, och frågade sig för. Serafia rodnade när hon underrättade att hon skickat af dem och omtalade sedan efter någon tvekan, hvad hon »på skämt» gjort.
Karl bleknade.
»Är det riktigt sant, fröken Serafia?» frågade han.
»Jaa då!» svarade den älskliga flickan. »Herr Andersson blir väl aldrig ond?»
»Ond?!» kved Karl svagt. »Kors i herrans namn, nu ä’ vi ju förlofvade!»
»Älskade Karl, det kommer så plötsligt,» skrek Serafia och slog armarna om hans hals. »Men jag är din, din för evigt.»
Naturligtvis var Serafias mamma där i det rätta ögonblicket för att välsigna dem och tala om för Karl att hon länge anat, att han i hemlighet älskat Serafia, så att Karl blef både förlofvad och gift.
Han lär för rästen nu gå och samla till en biljett till Brasilien.