En middagsbjudning.
Mr Swanson var en mycket elegant ung man. Han använde mycken och välluktande pomada i håret, rökte cigarrer med maggördel — naturligtvis utan att taga af gördeln — och var ständigt klädd efter senaste modets allra vansinnigaste föreskrifter. Det säger sig själf, att han stod i manufakturaffär, och han var, enligt den gängse åsikten bland de små modister och brodöser där han sökte sitt umgänge, en fulländad gentleman.
Mr Jackson, född Jakobson, stod i sybehörshandel och var i allt sin vän mr Swansons like.
De båda herrarna voro oskiljaktliga och den kroniska kassafeber som behäftade dem båda, var det enda som hindrade dem att lefva lifvet så som de miljonärssöner, som på gatorna susade förbi dem i sina automobiler. Ty att lefva högt var deras högsta längtan, och de byggde tillsamman luftslott om ett par miljonflickor, som skulle komma in i butikerna till dem för att köpa en docka tråd, bli kära i de sköna och eleganta expediterna och gifta sig med dem.
Det var ju inte något orätt i att de drömde drömmar, men det okloka var, att de någon gång omnämde dem för en eller två af de kalla, smarta amerikaner, som voro deras kamrater i butikerna.
En vacker vårförmiddag, en af de första dagar, då solen lyckats genombryta molnen och skänka ett stänk af hopp om kommande sommarljus, ringde det på Swansons telefon.
»Hallå! Är det Swanson? Jo, det är Jack! Fina nyheter, unge man! Fått löneförhöjning i dag och jag tycker, att vi skulle fira den med en middag, en riktigt fin middag på West Hotel, sådan som vi ska’ äta hvarenda dag när Hon har kommit. Hvad tycks?»
»Men ha vi råd till det?» vågade Swanson invända.
»Råd! Certainly! Löneförhöjningen är så god som skänkta pängar och den får springa. Jag bjuder! Vi träffas på West.»