En stund senare pinglade helvetesmaskinen i sybehörshandeln och Jackson efterfrågades.
»Jack? Hur mår du i dag? Skulle inte litet prima föda smaka? Jag har tänkt se dig på en liten utsökt middag i dag på mitt gamla vanliga mathål West Hotel. Kommer du?»
»Prata inte smörja, Swanson!» uppmanade Jackson. »Jag äger ju inte en röd cent.»
»Men jag! En större kofva har ramlat ned på mig och därför anser jag, att vi för en gångs skull ska’ lefva som gentlemän och frottera oss mot vårt blifvande umgänge. Kommer du med, annars bjuder jag någon härtig af mina bekanta.»
»Visst sjutton kommer jag,» svarade Jackson ifrigt och hängde upp luren, för att minuten därefter nonchalant anmärka till en af sina kamrater i affären:
»Min vän, baron Vere de Vere från Paris är i sta’n, och vill nödvändigt se mig på middag på West. Egentligen är jag upptagen af en dam ur societeten, men han var så envis, att jag måste lofva att komma.»
Några minuter efter sex steg Swanson in i West hotels stora musikhall och satte sig där att vänta på Jack, som en stund senare anlände. Fast besluten att spela hemvan på stället steg Swanson upp och gick emot sin vän med glad öfverraskning målad i sitt ansikte.
»Nej se tjänare, old boy!» utropade han. »Tänkte jag inte att jag skulle träffa dig här. Hur lefver världen med dig?»
Och Jackson, som genast var inne i situationen, svarade släpigt och med en »förnäm» nasalton:
»Very well, thank you! Roligt att se dig. Eftersom vi träffas så här apropos, kanske vi skulle ta en bit mat tillsamman. Eller hur?»