Genom en tyst öfverenskommelse nämndes inte ett ord om bjudningen, utan de resonnerade under middagen om väder och vind, teatrarnas senaste succéser, varietéernas nyaste divor och sådant som de kunde antaga, att ett par världsmän skulle samtala om.
Det blef en god middag. Fyra rätter, ett par sorters viner, till sist ett glas cham och så kaffe och likör. Swanson njöt och beundrade sin vän Jackson. Jack njöt också, och undrade hvar Swanson fått pängar från.
Till sist slog uppgörelsens timma och vaktmästaren kom med notan. Han lämnade den till Jackson.
Jackson lämnade den obesedd till Swanson, som kastade en flyktig blick på den och sände den tillbaka öfver bordet till Jackson.
Jack kastade nu också en flyktig blick på den, ryste åt summan och gaf den tillbaka till Swanson.
Då blef Swanson irriterad, och frågade hvafasen han skulle med notan till, och den väluppfostrade vaktmästaren drog sig diskret utom hörhåll. Men icke ur synhåll.
»Du skall betala den, naturligtvis!» upplyste Jackson nonchalant.
Swanson ryckte till, som stungen af en glasögonorm.
»Betala den!? När det är du, som bjuder!»
Jackson tappade nonchalansen och nasaltonen.