»Jag, som bjuder? Är du alldeles förbannad, karl? Det är ju du, som har telefonerat till mig och bedt mig komma hit!»
Swanson höll på att få slag.
»Nej, dra’ nu — — Du har ju bjudit mig hit för att du fått påökt!»
Samtalet antog nu en mycket liflig prägel, och det tog en god stund att komma till det resultatet, att det tydligen var en tredje som ringt upp dem och låtit dem bjuda hvarandra på middag. Men när det klarnat, föll en stor förstämning öfver dem, och de blickade ängsligt, längtande mot dörrarna som två fåglar i bur. Ty de voro kemiskt fria från allt hvad mammon hette.
Swanson, som var filosofiskt anlagd, satt tyst en stund och tycktes tänka. Se’n sade han:
»Om jag bara kunde förstå hvad tus — —.»
Då slog en tanke honom. Riktigt! Det var ju den första dagen i årets fjärde månad.