Dagens ridt var slutad. Kreaturen hade lagt sig till hvila och rundt den lilla glimmande lägerelden sutto pojkarna pratande och rökande sina pipor, endast Arizona-Jim, som skulle rida vakt på efternatten, hade rullat in sig i sin filt, dragit hatten öfver ansiktet och gått till hvila med hufvudet mot sadeln.
Röken steg som en smal pelare upp i den vindlösa natten, lågorna stego då och då ett ögonblick för att sedan döende sjunka samman, och samtalet började visa ansatser att afstanna, då Frank Dutchman, tysken, plötsligt ryckte till och skarpt stirrade på Arizona-Jims hufvud.
»Ligg stilla, Arizona!» sade han. »Det gäller lifvet!»
Arizona-Jim låg stilla, »Dutchie» drog sin revolver, siktade noga och tryckte af. Kulan passerade en knapp kvarts tum från Arizonas tinning och en skallerorm vred sig med krossadt hufvud på marken.
Arizona-Jim reste sig, kastade en blick på den slingrande ormen, sände honom med ett slag in i elden och lade sig åter lugnt ned.
»Jaså, bara en skallerorm! Bless you! Jag trodde, att det var något extra,» sade han lidelsefritt.
Dutchie tittade på Arizona, därefter på de öfriga, nu fullt klarvakna, pojkarna och så på Arizona igen.
»Det var då den kallblodigaste tusan jag någonsin sett,» sade han. »Han behandlar ju en skallerorm som om det vore en moskit. Om inte den slår rekord, så — —!»
På det viset kommo historierna i gång.