»Arizona är inte bortkommen precis,» inföll Broncho-Bill. »Men rekord slår han nog inte ändå. Nere i Chicago fanns det en gång en neger, Onkel Tom, kallade de honom, och han var hela sydsidans fasa. Saken var nämligen den, att Onkel Tom slagit sig på rånaryrket, och bedref det med en sådan skicklighet och fräckhet, att alla polisens försök att få tag i honom blefvo fruktlösa.
Och, noga taget, kanske inte heller efterspaningarna bedrefvos med all den energi man kunnat vänta, ty Onkel Tom hade alls ingen motvilja mot rånmord, och det hade gång på gång händt, att personer, som inte hastigt nog räckt upp händerna, utan vidare fått sig en kula i skallen. Detta gjorde att ingen precis ville åtaga sig att lägga vantarna på karlen.
Men det fanns i Chicago en detektiv, som kallades »The Razor» — Rakknifven — och han hade beslutat att taga Onkel Tom död eller lefvande, kosta hvad det ville. Därför dref han natt efter natt, klädd som arbetare och med revolvern nära till hands, på sydsidans gator i hopp att möta rånaren.
Till slut lyckades det. Hvarifrån negern kom, var Rakknifven aldrig karl att förklara, men en natt stod Onkel Tom plötsligt framför detektiven med revolvern riktad mot hans hufvud och kommenderade:
»Hands up! Quickly!»
Men Rakknifven var en kallblodig karl. Han betraktade lugnt revolvern och sade:
»Ett ganska vackert vapen! Jag skall ge er fyra dollars för det!»
Svartingen blef så förvånad att han lät vapnet sjunka, och nästa ögonblick var hans själ på väg till det varma stället, medan Rakknifven stoppade ned sin rykande revolver och gick för att telefonera efter en polisvagn att föra bort liket i.»
Pojkarne uttryckte alla sin beundran för detektivens mod och själsnärvaro, men Goldmine-John ansåg dock icke, att detta var rekord.
»När jag prospectade efter guld i södra Californien, hade jag en kamrat som hette Price, och den karlen var absolut den kallblodigaste människa jag träffat.»