Där nere i ökentrakterna finns en afgrund, som kallas Djäfvulsklyftan, så heta ju för resten de flesta klyftor i världen. Den här är 110 fot djup och i dess botten rinner en liten bäck fram, annars är bottnen af sand, beströdd med klippstycken, som under årens lopp fallit ned där.
Well, en gång voro vi, fyra stycken kamrater, i de där trakterna och redo icke långt från klyftans rand, när Prices häst blef alldeles vild. Price var en god ryttare, men hästen lät, trots alla hans ansträngningar, icke tygla sig, jag tror själfva den onde flugit i kreaturet.
Det bar allt närmare och närmare bråddjupet och vi ropade till Price att han skulle kasta sig ur sadeln, men han trodde väl att han skulle lyckas tygla hästen till sist, och satt kvar.
Plötsligt, när de voro nära kanten, gjorde hästen ett kast, slog några slag med framfötterna öfver afgrunden och störtade sedan ned med ryttare och allt.
Men i samma ögonblick som han föll svängde Price hatten öfver hufvudet och ropade:
»Good bye, boys!»
Sådan var han.
Vi hade inte litet besvär innan vi lyckades finna en plats där man kunde stiga ned, men till slut funno vi en och klättrade mödosamt till klyftans botten, riskerande nacken vid hvarje steg.
Vi funno snart nog Price, som låg där han fallit med ena benet under sin döda häst. Kadavret var snart undanvräkt och vi kunde undersöka vår vän.
Han lefde!