»Skräp!» sade han och gäspade. »Kalla ni det där kallblodigt! Det skulle det minsta barnhusbarn ha gjort lika bra.
Men vill ni höra talas om en verkligt kallblodig man, så skall jag berätta om min vän Foster i Frisco. Det var en man, som aldrig kunde bringas ur fattningen, aldrig, om så himlen trillat ned.
Han bodde, som sagt, i Frisco, och han bor där än förrästen, så att om någon af er inte tror historien, så går det ju an att fråga honom när ni kommer dit någon gång. Jag vet adressen. Men det är inte värdt att ni går dit utan rekommendation från mig, ty alla fähundar, som inte ha introduktionsbref från någon af hans mera framstående bekanta, sparkar han ut genom fönstret, och han bor i 74:de våningen.
Denna man var i Frisco år 1906, när den stora jordbäfningen var där, och som alla andra verkligt fina karlar var han och hörde Caruso på kvällen. När det var slut på teatern var han ute och roade sig litet, och var framåt morgonsidan på väg hemåt, gående. Hans automobil hade gått sönder, se.
När nu den här Morris —, hm, hm, Fletch —, Foster menar jag, hunnit till Market street så small det.
En enda hälsickes knall, och så störta hvartenda hus i hela stan tillsammans.
Det haglade stenar, järnbalkar och takplåtar rundt omkring Foster, men genom så godt som ett underverk blef han inte träffad af en enda. Det här fortfor i ett par timmar, och Foster fick stå där han stod, annars hade han blifvit så ihjälslagen som en människa egentligen kan bli.
Till sist slutade dock stenregnet och vägen låg fri framför Foster. Då tände han en fin cigarr, som kostat 20 cents, — han röker aldrig billigare, — tittade upp mot himlen och sa’:
»Bom sköt ni, era jäklar!»