Vigseln skulle förrättas klockan half åtta, och automobilbolaget hade fått order att hämta Chester precis klockan sju, men vid sextiden ringde det i bolagets telefon och åkningen inhiberades.
När Chester, elegant och punktlig, på slaget sju steg ut ur sin port, stod likväl en lyxauto väntande utanför. Chauffören, som hade halfva ansiktet betäckt af ett par väldiga goggles, vidrörde mössan och öppnade dörren, och Chester steg in.
Tillbakalutad mot de mjuka dynorna dvaldes han i det blå, drömmande ljusa drömmar om den antagligen snart nog kommande tid, då han som egen hvete- eller bomullsjobbare skulle på detta sätt glida fram öfver asfalten i egen lyxvagn och med fru Betty Chester vid sin sida.
Auton susade fram med god fart, styrde behändigt genom gatutrafiken, svängde rundt ett hörn och for uppför en sidogata.
Chester blef förvånad.
»Inte är det här rätta vägen» tänkte han, och med munnen mot taltratten sade han så också.
Chauffören endast nickade utan att vända på hufvudet.
»Genväg naturligtvis!» tänkte Chester. »De här chaufförerna ha ju så väl reda på alla gator och gränder, som ingen annan har en aning om.»
Så sjönk han åter bekvämt tillbaka mot dynorna, och hans tanke frammanade Bettys älskliga ansikte inramadt i ett hvitt flor och med orangeblommor i håret.