Autons fart ökades. Vagnen svängde rundt hörn och körde bakgator, tills Chester alls inte visste hvar han befann sig. Han började redan bli orolig, ty mycket kan inträffa i en storstad, och man har ju inte revolvern med på sitt bröllop, när vagnen svängde in på en bred aveny, körde upp för den ett stycke och stannade utanför ett hus.
Då blef Chester ond.
Med ett hopp var han ur vagnen och underrättade chauffören i mindre välklingande ord om, att han kört till fel adress.
»Jag har mina order från kontoret, sir!» svarade chauffören, »och efter dem kör jag!»
»Ni hör hvad jag säger!» brusade Chester ut. »Ni har begått ett misstag och kört fel!»
»Begår inga misstag, sir!» kom svaret lugnt och själfsäkert.
Chester blef utom sig, och dansade af ilska en solodans på trottoaren, ty han hade inte lång tid på sig, och ville ogärna komma för sent till bröllopet.
»Ni är en fördömd drummel, hör ni det!» skrek han. »Var viss om att jag skall anmäla er för bolaget och om ni inte mister er plats, så heter jag inte Reginald B. Chester.»
»Har du det där ansiktet på dig om söndagarna också?» frågade chauffören vänligt, ehuru något omotiveradt. »Kanske du använder flor då, för att inte ditt släkttycke med din mormor skall framträda så bjärt?»
Med det rörde han ett par handtag, och vagnen rusade uppåt avenyen, lämnande den mållöse Chester kvar på trottoaren.