»Jag tackar så mycket för vänligheten,» svarade mr Chester. »Men jag har verkligen inte tid. Jag skulle ju bara telefonera.»
Och han såg sig sökande omkring efter apparaten.
Den vänlige herrn slog sig för pannan.
»Så tankspridd jag är!» utropade han. »Jag hade ju totalt glömt, att vi läto taga ned apparaten i förra veckan. Men skulle inte en liten grogg — — —?»
»Tack, då måste jag gå!» ropade Chester och rusade på dörren, men blef stående, fåfängt ryckande i handtaget.
Dörren var låst!
Att brudgummen blef förvånad är säkert, och om han därjämte blef litet rädd, så torde det vara förlåtligt.
»Dörren är låst!» sade han till den vänlige herrn.
»Tydligen!»