»Hur kommer det sig?»
»Vet inte! Så vida det inte kan vara en följd af att jag vred om nyckeln när vi kommo in.»
»Var god och öppna!»
Den vänlige herrn smålog.
»Jag skulle med största nöje stå till er tjänst, om jag vore riktigt säker på att ni inte skulle lämna oss, men nu måste jag beklaga att — —»
»Herre!» väsnades Chester. »Släpp mig ut! Jag skall på mitt eget bröllop!»
Den vänlige herrn smålog fortfarande lugnt.
»Min herre tar fullkomligt miste. Vi ämna inte afstå från ert angenäma sällskap i afton. Var god och slå er ned.»
Chester var nu fullkomligt på det klara med att han råkat i en mördarhåla, men han hade ingen lust att lämna lifvet och Betty så där utan vidare, och beslöt därför att icke ge tappt i första taget.
Plötsligt rusade han mot fönstret för att riskera nacken med ett språng ned i gräsmattan där nedanför. Men två af de vördnadsvärda kastade sig, med en för deras ålder ovanlig rörlighet, i hans väg, och slungade honom, med lika oväntad styrka, tillbaka in i rummet.