»Nej, men min bäste herre», sade den förste herrn förebrående. »Tillåt mig påpeka, att den påtagliga brådska ni visar, alls icke kan kallas passande. Det är icke vanligt i bättre kretsar, att man söker lämna sällskapet så där sans-facon.»
Chester betraktade bistert den talande, tog fram klocka och pängar, lade dem på bordet och sade:
»Se där ha ni de värdesaker jag har på mig! Får jag gå nu?»
Den vänlige herrn betraktade sakerna noggrant och med tydlig beundran.
»Ett mycket vackert ur,» sade han. »Jag nästan afundas er det. Får jag anmoda er att stoppa det tillbaka i fickan, tillsammans med de öfriga tillgångarna?!»
»Hvad är då meningen med den här fördömda tillställningen?»
»Att vi i afton vilja njuta af ert sällskap. Ingenting annat.»
Då bröt Chesters raseri ut i full låga, och hans uppträdande blef så vildsint, att man såg sig tvungen att hålla honom fast i en stol, medan den äldre man, som kallades Charley, höll en flaska ammoniak under hans näsa för att lugna honom. Resultatet var dock negativt.
När Chester såg, att allt motstånd var förgäfves, slutade han att sparka omkring sig och tog till bönboken, hvarför han släpptes och bjöds på en grogg.