Sheriffens enda önskan i lifvet var just då att få krossa Jims skalle, men den kalla revolvermynningen i nacken utöfvade ett lugnande inflytande på hans nervsystem. Han inskränkte sig därför till att uttrycka sina tankar på ett sätt, som visade hur stora möjligheter det engelska språket dock äger, om det behandlas af en kompetent person.
Men Jim fäste sig inte vid småsaker. Omsorgsfullt tillvaratog han först överhetspersonernas skjutjärn och bad därefter sheriffen binda sitt biträdes händer.
Sheriffen fullgjorde, fastän med tydlig motvilja, uppdraget på ett tillfredsställande sätt. Därefter fick sheriffen själf lägga händerna på ryggen och Jim band dem där, stadigt och säkert.
Med litet kallt vatten fick han snart lif i biträdet, och när den unge mannen väl kunde stå för sig själf, lade Jim en snara kring hvarderas hals, ledde dem till stadens storgata och tjudrade dem där vid hvar sin påle utanför Pattersons diversehandel.
Den skara Harristownbor, som på morgonen befriade de båda skjortklädda polismännen lämnade hvarken i talrikhet eller uppsluppenhet något öfrigt att önska. Däremot lyckades både sheriffen och hans biträde fullkomligt bevara sitt allvar om än inte sin värdighet.
Så snart de hunnit få kläderna på sig, sadlade de hvar sin häst och redo ut för att söka träffa Jim.
Men han hade föredragit att fortsätta födelsedagsfirandet på annat håll.