Jim var mycket nedstämd, när han red sin väg. Inte så mycket för sin egen skull, men han tyckte att det var ett sorgligt tidens tecken, att ett biträde till sheriffen i Harristown var i stånd att hysa så trånga synpunkter.
Hade det varit en frikyrkopastor eller en godtemplare, så hade han inte fäst sig vid det, ty för dem är ju trångsyntheten ett lifsvillkor, men sheriffens biträde — — —. Jim var mycket, mycket sorgsen.
Men Jim nöjde sig inte med att beklaga detta sorgliga faktum, han ville äfven råda bot för det onda och återföra den förvillade till rätta vägen, och hans hjärna spanade efter ett medel att genomföra hans lofvärda uppsåt.
Det dröjde rätt länge innan han fick inspiration, fastän han uppfriskade tankarna med en medhafd whiskybutelj, men när han fick syn på ett rep, som låg utanför järn-, speceri- och herrekiperingsaffären, och som man glömt att ta in fick han klart för sig hvad som borde göras.
Sedan han tjudrat hästen utanför handelsboden, tog Jim repbundten på ryggen, och begaf sig tyst tillbaka till sheriffens bostad.
Där skar han ett stycke af repet och spände det framför dörren cirka en fot ofvan marken. Därefter gick han till handelsboden efter sin häst, red tillbaka till sheriffens och återtog därutanför sin nyss afbrutna, angenäma sysselsättning, skarpskjutningen.
Det dröjde inte länge förrän sheriffens biträde kom utrusande, arg som ett bi och fortfarande med en Smith & Wesson i handen.
I samma ögonblick som Jim hoppade af hästen, snafvade sheriffens biträde öfver repet, slog skallen i marken och blef liggande stilla. Men Jims lycka var denna dag större än han vågat hoppas, ty omedelbart efter biträdet kom sheriffen själf med liknande hastighet, äfvenledes ilsken och väl beväpnad.
Men i likhet med sitt biträde var han allt för omisstänksam, stötte mot det förrädiska repet, gjorde en grann volt och slog i backen. Han förlorade dock inte sansen och hade nog strax varit på benen igen, om inte en revolvermynning kittlat hans nacke och Jims vänliga röst anmodat honom att för sin hustrus och sina, kanske snart faderlösa, barns skull iakttaga en viss stillsamhet i uppträdandet.