Jims födelsedag.
Jim började sin födelsedag med att rida fram till sheriffens bostad och idka någon skarpskjutning utanför fönsterna. Detta berodde dock mindre på någon avoghet mot rättvisans tjänare än på den omständigheten, att Jim börjat fira sin födelsedag redan dagen förut, och ansåg detta vara det värdigaste sätt, hvarpå man kunde celebrera dess ingång.
Detta oförargliga nöje stördes dock af sheriffens biträde, en ung man, känd för framstående färdighet i handhafvandet af eldvapen. Han kom nämligen ut på trappan med en Smith & Wesson i handen och anhöll att få veta anledningen till saluten.
Som Jim just inte hade reflekterat öfver anledningen, och dessutom hade en viss motvilja mot att resonnera med folk, som voro hemfallna åt ovanan att peka med revolvrar, ansåg han det vara lämpligare att rida bort än att svara.
Han red alltså bort, och denna åtgärd vann tydligen sheriffens biträdes gillande, ty han sände efter Jim en vänlig uppmaning att komma tillbaka och fortsätta saluten, så snart han hunnit ordna för begrafningen.
Jim kunde inte med småaktigt folk, och man måste medgifva, att sheriffens biträde burit sig småaktigt åt.
Det är väl inte något ondt i att man roar sig med att skjuta skarpt, och om en kula skulle råka gå in genom ett fönster och ha ihjäl någon, så måste väl det, i all rimlighets namn, anses vara en ren olyckshändelse. För öfrigt skall man ju en gång öfvergifva världens flärd, och då kan väl tid och sätt vara ganska likgiltigt.