Han vred sakta hufvudet så att han kunde se öfver rummet. Mörkret bildade allehanda mystiska figurer i hörnen och Karl fick krypare.
Men där vid dörren — —! Stod där inte någon?
Karl stirrade dit. Jo visst! Där stod något långt och mörkt, tydligen en människa. Beslutsamt satte han sig upp i sängen och siktade på mannen.
Pang! Pang! Pang!
Efter skotten föll tystnaden dubbelt så djup och tryckande som förut. Så smällde en dörr och någon började bulta på dörren till Karls rum, under utösande af en massa ord, som Karl inte begrep.
Han kastade sig emellertid ur sängen, tände lampan och öppnade.
Utanför stod den halfklädda käringen med en lampa i handen, och bakom henne en grupp män, klädda i skjutvapen och en obetydlighet kläder.
Käringen hade en hel del att säga på sin rotvälska, och karlarna trängde sig in i rummet för att se på liket. Karl begrep inte ett ord och sade så på ren svenska.
Då vände sig en af karlarna, en ljuslagd jätte, mot honom, och frågade, likaledes på svenska, hvad tusan han sköt efter.