Själfva frågans plötslighet väckte Gerties misstankar, och hennes svar var därför mycket försiktigt. Hon räknade Harry som en af sina vänner, sade hon, kanske med en skugga af tonvikt på ordet »vänner».
Mr. Bates blef genast konfunderad, ty han hade alltid haft litet svårt för att tala allvar med sin dotter, som alltid varit hans despot, och han kunde inte finna någon annan utväg ur dilemman, än att tala om hela historien. Och detta gjorde han på ett sätt, som endast bekräftade hvad ofvan sagts om hans diplomatiska talang. Han började nämligen så:
»Min vän, mr Redwood, och jag, ha beslutat, att du och Harry skola bli ett par. Det skulle nämligen ur affärssynpunkt vara mycket fördelaktigt om båda fabrikerna i framtiden kunde komma under en ledning.»
Därefter framdrog han en mängd skäl för ett dylikt arrangemang, skäl, som, enligt Bates mening, borde kunna nedslå det starkaste motstånd. Det var alltså med en känsla af sin vältalighets makt, som han omsider tystnade och väntade få höra Gerties bifall.
Gertie satt tyst och lyssnade på sin far, utan att dock låta sig öfverväldigas af hans retorik. Hon och Harry voro barndomsvänner, hade lekt tillsamman, när hon sprang i korta kjolar och promenerat tillsamman, när han blef »collegeman», och hon behöfde inte rannsaka sig själf särdeles ingående för att finna, att han innehade första platsen bland hennes manliga vänner.
Men »ett ur affärssynpunkt fördelaktigt äktenskap» var inte i hennes smak, och därför blef hvarje skäl, som hennes far framlade för partiet af henne accepteradt som en orsak att inte gå in på det.
När mr Bates slutat, log hon därför ett kallt, retsamt leende, steg upp från stolen, smekte sin far på kinden och sade:
»Allt det där låter ju bra, men det finns en faktor, som pappa inte tagit med i räkningen.»
»Och det är?»
»Min vilja!»