Föreställningar hjälpte inte. Några ord om en trustmagnats miljoner möttes med svaret, att junior inte var till salu, och när senior förlorade tålamodet och brusade upp, brusade junior, som var sin faders son, också upp, sade sin oskrymtade mening om saken och gick i vredesmod till sin bäste vän, för att få sympati och hjälp med grälet öfver hrr Bates och Redwood.
Dagen efter dessa händelser hade mr Bates och mr Redwood ett timslångt samtal å den förres kontor. När de skildes tycktes de ha drabbats af en stor glädje, och Bates lofvade att hälsa på Redwood på aftonen.
Samma dag på middagen hände det, att unga mr Redwood mötte miss Gertie Bates på gatan. Harry, hvars vrede tydligen gällde äfven det tillämnade föremålet, hälsade kallt. Gertie svarade med en omärklig nick och en nästan fientlig blick och Harry fortsatte sin väg under djupt begrundande.
Gerties hjärna fungerade snabbare än Harrys, och hennes kinder glödde af harm, när han passerat. Hans kyliga hälsning hade nämligen kommit henne att se saken från en ny sida.
»Mr Redwood har naturligtvis föreslagit honom samma sak, som pappa föreslagit mig,» tänkte hon, »och han vill inte gå in på det. Det är därför han hälsar så på mig.»
Oaktadt att detta var just hvad Gertie borde önska, om man fick döma efter hennes ord, kunde hon inte låta bli att känna sig en smula irriterad.
Var inte hon en flicka, som hvem som hälst kunde vara glad öfver att få? Kanske den där koketta Maud Hunter skulle vara att föredraga? Eller var inte Gertie minst lika söt som hon? Var hon inte god nog åt den dumme Harry Redwood? För rästen brydde hon sig inte om, hur han bemötte henne! Hon hatade honom! O, hvad hon hatade honom!
I den stilen gingo hennes tankar, fastän hon gång på gång sökte intala sig, att hon alls inte brydde sig om, om han aldrig såg åt henne mer. Hon skulle i alla fall aldrig se åt honom. Men när hon kom hem i sitt eget rum kastade hon sig på sängen och bet i kudden, vätande den med sina tårar.
Harry, å sin sida, fick sin fåfänga lika svårt sårad af Gerties knappa hälsning som hon af hans, och äfven han led en hel del.
Men att gå hem och gråta låg inte riktigt för hans röst, utan han gick i stället till sin bäste vän och invigde honom i alla detaljer. Vännen, som ansåg Harry vara världens präktigaste pojke näst sig själf, bibringade honom någon tröst genom att uttala sitt stora misshag med en flicka, som var i stånd att handla så, och han uppmanade Harry att under inga omständigheter bry sig om henne. Vännen hade nämligen själf ett godt öga till Gertie Bates.