På aftonen bad mr Redwood senior sin son stanna hemma, emedan mr Bates lofvat komma på ett parti kort, och Harry lofvade gärna, men blott på det villkor, att ej ett enda ord nämndes om någon förbindelse mellan honom och Gertie. Och han fick löftet.
Framåt kvällen sutto således de tre herrarna bänkade kring ett spelbord och med en animerad poker i full gång. Som vanligt stego insatserna allt mera ju längre det led, och spelets spänning steg i proportion.
Hur det gick till kunde ingen förklara, men innan man visste ordet af, hade de båda äldre herrarna råkat i häftig dispyt om hvem af dem som gifvit. Harry upplyste genast om den saken, men upplysningen ignorerades och trots Harrys försök att medla, urartade dispyten snart till ett formligt gräl.
Harry kunde ingenting göra åt saken, utan den fick ha sin gång och ehuru de båda herrarna allmänt ansågos vara särdeles kalla och lugna, hade man, när mr Bates gick, börjat använda otidigheter.
När Bates var gången, vände Redwood sig till sin son.
»Och en dylik karl har man varit god vän med i många år!» sade han hetsigt.
»Mr Bates är en gentleman,» sade Harry lugnt.
»Nej! Det är just hvad han inte är! Jag har hittills haft goda tankar om honom, men i kortspel kommer en persons verkliga karaktär fram, och den, som bär sig åt så som Bates, är ingen gentleman!»
»Mr Bates är en gentleman,» upprepade Harry kallt. »Och i morgon komma ni båda att ångra det här obehagliga intermezzot och bedja hvarandra om ursäkt.»
»Aldrig!» utbrast Redwood. »Mellan oss är allt umgänge och all bekantskap slut. Han kommer lika litet i mitt hus mera som jag i hans. Du såg skarpare än jag, Harry, när du här om dagen nekade att träda i närmare förbindelse med den familjen trots de ekonomiska fördelarna.»