Så sade han åtminstone själf, och vi trodde honom. Ty när en person står sex fot och fyra i strumpfötterna, väger nittiofem kilo och har ett hetsigt humör, betviflar man mera sällan hans uppgifter. Så vida man inte är särdeles högt lifförsäkrad och mycket mån om sin änka.
Henderson var specialist på jakt, och särskildt hade hararna olyckan att vara föremål för hans omsorger, och han tyckte mycket om att tala om sina jaktbedrifter. När han om kvällen råkade, eller snarare lyckades, leda samtalet in på det gebietet, var det bäst för den som hade något annat att säga, att gå till en martinsmedja eller ett större plåtslageri och säga det, ty där hade han ändå någon utsikt att kunna göra sig hörd.
Henderson har nämligen mördat harar i alla delar af United States of America, och när han talar om dem, roar det honom att använda en röst som i hörbarhet intet lämnar öfrigt att önska.
En ganska märklig omständighet är, att samtliga harar, som råkat komma i vägen för Hendersons säkra lod, på ett eller annat sätt skilt sig från sitt släkte. Vanligen genom en enorm storlek, men stundom ha de äfven varit behäftade med andra egenheter, såsom klöfvar, lång svans eller dylikt, och det är ju inte förvånansvärdt, att Henderson fann sig föranlåten att nämna ett ord om dem då och då.
En annan sak är, att Hendersons skjutskicklighet, enligt samma källa, var fenomenal. Han kunde helt enkelt inte skjuta bom, äfven om han försökte. Jag är för min del fullkomligt öfvertygad om, att om Henderson på måfå affyrade sin bössa upp i luften, så skulle en vingprydd harpalt samtidigt anlända till och lämna denna jorden. Ty sådan är Henderson.
Vi bodde tillsamman med Henderson en månad, och genom att hvarje afton hålla lärorika föredrag för oss om sina harar och sin skjutskicklighet, lyckades han till slut icke obetydligt öka vårt intresse för sin sport, och vi grepos af en lätt förklarlig åtrå att se Henderson på jakt.
Vi framlade också en gång denna plan för Henderson, och han lofvade att tänka på den.
Hvad man än må säga om Henderson, så kan man dock inte förneka att han höll ord. Han tänkte på förslaget. Tänkte mycket och länge på det. Ja, han hade nog ännu fortsatt att tänka på det, om vi inte till slut insett det orätta i att lägga hela bördan på Hendersons axlar.
Så snart våra samveten vaknat, gingo vi och talade med en karl, som hade jaktmarker, och fingo mot en dollar löfte att jaga där en söndag. Sedan skaffade vi bössor och matsäck och sade till Henderson, när allt var klart.
Men vi hade otur, ty Henderson hade just då svåra magplågor och kunde inte gå ut.